Dag 2 på Skog.

Hej!

Jo då, jag har sovit ganska bra. Var vaken ett par gånger och försökte påkalla uppmärksamhet för att jag vill gå ut och slå en drill, men icke. De ville inte vakna eller rättare sagt de gav sig inte till känna fast jag vet att de var vakna. Kattlådan får duga, bättre än inget, och jag behöver ju inte bli kall om tassarna.

Monas pappa, min ev framtida låtsasmorfar kom hit på förmiddagen. Han ville ha lite hjälp att skicka räkningar men jag tror allt att han var nyfiken på mig också för jag hörde att han sa direkt han kom in "Var är katten?" . Kjell heter gubben och han satte sig bredvid mig så blev jag lite kelen av honom också. När de fikade och åt smörgås så fick jag smaka skinka och det var gott.

När han hade gått skulle jag äntligen få lämna huset för att få lite frisk luft. Men döm om min förvåning när Mona tar fram en sele, hur tänker hon? Hur tänkte husse André när han skickade med selen? Men jag är en lydig katt och ligger still och utan att jag trilskas så sätter Mona på mig selen. Jag kan inte/vill inte gå i sele. Blir fel direkt. Mona har tydligen tänkt gå till grannen för att visa upp mig och det tänkte inte jag. Eftersom jag är minst och lättast så blir det som Mona vill. Några steg går jag men sen lägger jag mig. Vill hon visa upp mig för grannen då får hon minsann bära mig dit.

Här ligger jag bra, tycker jag.

Men, vilka trevliga grannar. Ulf och Tove är så snälla. Jag gjorde precis som jag brukar göra när jag kommer till ett nytt ställe, jag gick husesyn och det utan att skämmas. På så vis är det ganska gôtt å vara katt, man har liksom andra rättigheter. Men sett till selen så är det "ogôtt" att vara katt. 

När vi skulle gå ifrån grannarna så la jag mig under en buske. Så fort Mona drog minsta lilla i selen för att jag skulle resa mig och följa med henne så visade jag mitt farliga jag. Jag la öronen bakåt och morrade. Då slutade hon dra. Men så försökte hon igen ... Å så höll vi på. Till slut tröttande hon och sa till mig att sluta med dumheterna och "räta upp" öronen och se ut som den snälla goa katt jag egentligen är. Sen lyfte hon upp mig och vi gick hem. Skönare att bli buren än dragen i en sele. För så fort hon satte ner mig på marken så la jag mig platt på mage och vägrade gå. Jag förstår att Mona är en ganska otålig men snäll människa, eller hon kanske frös så det var därför hon hade bråttom hem.

Stönig och vacker, vägrar gå i sele.

På eftermiddagen knackade det på dörren, då kom det fler grannar som vill hälsa på mig. De var också jättesnälla. Vilken tur jag har som får träffa så många trevliga människor. Boo och Anita heter detta paret, de har också en katt. Deras katt är helvit, raggig, har olika färg på ögonen och heter Puskin. Det ska allt bli spännande att träffa honom någon dag. Hoppas att vi kan bli vänner. Anita hade skrivit på facebook till Mona att nu var inte Puskin vackrast på Skog längre. Undrar vad hon menade med det? Vem är då vackrast? Kan det vara gubben Boo hon menar då? Eller ... lite mallig blir jag allt för hon sa att jag var jättefin.

Mona pratar med husse André och gör upp om att jag ska stanna en natt till. Det verkar gå bra att jag och Marcus umgås. Då börjar väl framtiden stakas ut lite grann för mig. Men varken Mona eller André har en tanke på att maten inte räcker längre än till midnatt, för då är den helt slut. Lite hungrig är jag, men Mona ger mig skinka. Ganska gott, men jag saknar mina "knartar". Jag har sovit i ganska många timmar i em så jag känner på mig att det blir en lång vaken natt, och till råga på allt så får jag inte gå ut. Detta känns outhärdligt. Om jag jamar och låter ganska mycket så kanske de tröttnar och "kastar ut" mig. Natten blir tuff både för mig och gråhårige Jonas, ingen av oss sover mycket. Ingen kastar ut mig, men jag förstår på Jonas tonläge att han är trött frampå småtimmarna. Men jag då? Det är synd om mig också, för jag vill ut och se mig om runt stugan. Mona verkar sova oavsett hur mycket jag och Jonas diskuterar.

Om de bara släpper ut mig så tror jag helt säkert att jag kommer att trivas.

/ Zlatan